Mitt Liv I Oz

Flytta utomlands ar, enligt mig, litegrann som att bli ihop med nagon.

Man ska ju helst `dejta' nagra ganger (i.e besoka landet) innan man bestammer sig. Jag hoppade ju over det med bade Harry och Australien ;P Vi flyttade ihop direkt och jag hade aldrig varit i landet innan.

Iallfall. Man dejtar, kollar om man funkar, har kul och trivs tillsammans.

Man blir foralskad och bestammer att man vill vara tillsammans.

Forsta manaderna ar allt ljusrosa-skimrande och fantastiskt.

Som nar jag forsta kom till Sydney. Jag sag inga fel. Solen sken, folk var jattetrevliga och valkomnande.

Kladerna var billiga och stranden lopte flera kilometer. Jag fick servitrisjobb direkt och borjade tjana pengar och traffa kul folk.

Det fanns massa gulliga nya djur som man aldrig sett innan, och varje dag var ett nytt aventyr.

Det fanns alltid en ny del av stan eller strand att upptacka.

Efter foralskelse-fasen har tonat bort borjar man se sprickorna i fasaden.

Personlighetsdrag som man inte sett, kanske undermedvetet ignorerat.

Man upptacker att alla dem som var sa trevliga i borjan och ville byta nummer for att ses for en kaffe aldrig ringde.

Att solen bara behover nagon timma eller tva innan du ar sa brand att du kommer ha ont i dagar efter.

Bland dem dar nya djuren man aldrig sett innan fanns det aven mycket stora spindlar och ormar.

Och att tagen och bussarna aldrig ar i tid.

Och man tanker pa det man gar miste om for att man har gjort det valet man gjorde.

Har kan det hela ta slut.

Men oftast bestammer man sig for att ta det onda med det goda, for sjalv ar man ju inte perfekt heller. Battre att fokusera pa det positiva istallet.

Och lara sig att leva ihop.

Nu ar det lite mer an fem ar sedan jag flyttade till Sydney och blev ihop med Harry.

Och jag har kommit ungefar lika langt med bada.

Jag o H kanner varandra utan och innan, bade det bra och daliga.

Jag har lart mig att acceptera att det ar vissa saker med honom som jag inte tycker om, men jag har slutat forsoka andra pa honom utan fokuserar pa dem sakerna som fick mig att bli kar i honom fran forsta borjan.

Och han forsoker inte andra pa mig heller.

Foralskelsen har overgatt i karlek och jag vet att jag inte vill leva utan honom.

Lite samma med Australien. Jag har insett att allt har inte ar sa underbart hela tiden.

Forsta aret var det ett aventyr, med en tre-manaders backpackertripp med tjejkompisar och otaliga weekends away med Harry. Jag langtade inte hem, och jag var aldrig uttrakad.

Nu har jag en vardag har.

Jag ligger inte pa stranden och solar varenda dag bara for att det nastan jamt ar fint vader ute.

Jag jobbar och gor ungefar samma saker som jag hade gjort om jag stannat i Sverige.

Den dar foralskelsen nar allt var perfekt har blivit karlek och jag har insett att trots det negativa sa vill jag stanna har.

Det har blivit ett hemma, precis som Sverige ocksa alltid kommer vara hemma.

Man marker det pa manga som kommer hit. Alltid ar det samma sak.

Folk alskar landet, dem deklarerar bara efter nagon vecka som en kar tonaring att dem har hittat sitt nya hem, och har ska dem stanna.

Dem pratar om hur perfekt allt ar, och hur mycket dem alskar det.

Det tar oftast en till tva manader innan visan andras och allt inte ar lika bra langre.

Hemlangtan, pengabrist, saknaden efter vanner.

Dem inser att vardagen infinner sig aven har, pa andra sidan jorden, och den ar ofta lika gradassig som vardagen hemma.

Och sa aker dem. Men nagra av oss stannar kvar. :)