Skona jobb klader?
Den ar stretchig, slutar precis vid knana och ar lika skon som att ha pyjamasbrallor pa sig.
Hade pa mig den till jobbet idag, tillsammans med en svart cardi med mina bekvama (men fina!) laga skinnskor fran Repetto.
Det slog mig hur mycket skonare klader jag har pa mig pa jobbet nufortiden jamfort nar jag forst borjade jobba som journalist. (Det var aven forsta gangen jag jobbade i en kontorsmiljo).
Jag hade alltid sa oskona och opraktiska klader pa mig. Som att det liksom horde till med att jobba ``pa kontor''.
Efter att ha studerat och jobbat som servitris, oftast i shorts och t-shirt, sa skulle jag plotsligt ut och kopa `riktiga jobb klader'.
Och av nagon anledning inhandlade jag varldens obekvamaste garderob.
Jag kommer ihag nar jag fick min forsta intervju med News Limited och insag direkt att jag inte hade nagot vettigt att ha pa mig.
Gick ut for att kopa nya klader och kom tillbaka med en blank, svart polyester skorta med krage och knappar anda upp i halsen. Till det en tight, high-waisted gra kjol i ull som gled upp och stramade nar jag satt ner.
Och sa ett par hoga klackar.
Kommer ihag hur jag svettades nar jag satt och vantade pa huvudkontoret (polyester i Australisk varme funkar icke!), drog i kjolen sa den inte skulle glida upp, och redan hade ont i fotterna av klackarna efter att ha gatt fran tagstationen.
Fick jobbet och gick ut och kopte annu flera blanka skjortor med knappar, high-waisted kjolar som var bade obekvama och fick mig att se gravid ut, och fler par hoga klackar.
Men nu ser mina jobb-klader annorlunda ut.
Varfor ska man vingla runt i klackar pa jobbet? Visst, det kan vara snyggt med fina, hoga klackar men hur skont ar det att spendera 8h i dem pa jobbet?
Jag kor pa laga skor, pa sin hojd ett par skona kilklackar.
Anvander knappt high-waisted kjolar langre, och absolut inte skjortor i svett-material.
Har hellre pa mig snygga klanningar och kjolar i bomull (som inte glider upp nar man sitter ner), toppar i samma material, och skona cardigans. Har jag kavaj sa sitter den lost och ar oknappt.
Och jag ser inte oproffsig ut for det. Det gar att vara snyggt kladd till jobbet utan att lida pin!
Vad tycker ni? Vad ar era favvo-outfit till jobbet?
:)
Ni kan lasa den har: http://www.news.com.au/national/grassroots-campaign-looks-for-leader-to-replace-tony-abbott/story-fndo4eg9-1226434876842
sa lankar den vidare till originalartikeln.
Helgen...
... ar sa nara!
Det har varit en bra vecka pa jobbet, blandat med mer ``seriosa'' artiklar sa har jag aven traffat Team Keith (Urban) fran The Voice Australia och australiaska sangerskan Ricki-Lee Coulter.
Har aven varit pa Oceanworld Manly och kollat in en skoldpadda som blev vagd och matt infor dagen da den ska slappas tillbaka ut i havet.
Igar gick jag ner till Manly Beach och traffade en grupp barn fran Wilcannia som ligger ute i bushen. En skola samlade ihop pengar for att betala for deras resa till Sydney.
Barnen var mellan 6 och 8 ar och aldrig hade sett havet innan. Ni kan tanka er hur glada de var over att fa hoppa i och bada, aven om det var kallt! (En av pojkarna undrade efter sitt dopp vem som hade lagt i sa mycket salt i vattnet ;)
Men nu ar det som sagt snart dags att ta helg.
Ikvall ska jag hem till Anna och ata raclette. kort beskrivet sa lagger man gronsaker, potatis och kott pa en liten skopa, tacker det med raclette (ost) eller blamogel ost och staller in den under en liten grill mitt pa bordet.
Det ar vanligt i Frankrike och passar perfekt som vinterratt. Jag som alskar ost och potatis alskar det!
Har aven hort att Eurovision semi-finalen ska visas pa SBS ikvall sa det blir sakert att vi satter oss framfor det med ett glas vin efter maten. Har det visats i Sverige redan?
Imorgon maste jag ga och gora ultraljud pa min hals for att kolla att allt ar som det ska.
Och sa ska jag fixa i huset med H. Byggaren ben ska komma och borja pa badrummen och jag ska skrubba takbjalkar.
Pa sondag ska jag kanske till Hilton i stan och ata deras frukostbuffe (som visst ska vara basta hotellfrullen i stan med bade Eggs Benedict och pannkakor!) med Anna och Mira men jag far se hur mycket vi kommer ha och gora i huset.
Hoppas ni far en fin helg!
Skoldpaddan Button
Team Keith och Ricki-Lee Coulter
TGIF
Fredag!!!
Och inte nog med det; jag ar ledig lordag, sondag och mandag!
Jag kunde ta ledigt pa mandag pga. de tva kommunmotena jag har varit pa.
Kommer passa fint eftersom jag ska pa brollop pa sondag.
Pa lordag ska vi ut och fira Amys 30-arsdag.
Ikvall ska jag gymma efter jobbet och sedan aka till huset, som nog har andrat utseende igen efter att H har varit dar och grejat i veckan.
Han ringde innan och sa att han hade bestallt massa grejer till koket. Han lat som ett barn som har kopt nya leksaker - bless him!
Har ar dagens Manly Daily forstasida.
Jag intervjuade kocken Alessandro Pavoni igar, som har varit med pa MasterChef, om hans tva hjartattacker och fyra kamper med cancer.
Doktorerna sa till hans mamma nar han var 19 att han hade sex manader kvar att leva pga cancer i hans skelett.
Han har aven haft cancer i ryggen och pa lungorna. Forra aret hade han skoldkortelcancer, samma cancer som jag hade.
Plus de tva hjartattackerna, som han tror orsakades av allt skryk hans hjarta tog nar han fick 13 rundor cellgiftbehandling pa ett ar nar han var 19.
Nu ar han ar 39 och glad over att han fortfarande lever.
Tankte att ni kanske ville lasa den eftersom ni kanske har sett honom pa MasterChef Australia, som ju aven visas i Sverige.
Ha en fin helg alla! :)
Festen igar...
CLEO festen igar var kul, riktigt glammigt med rod matta med fotografer, god plockmat och drinkar, kandisar och stort media pack med kameror.
Kande mig lite som en gra mus i min klanning, som jag gillar och tycker ar jattefin men som sag ratt alldaglig ut jamte alla glittriga, tighta fodral andra hade pa sig (plus att en stor del var fotomodeller sa man kande sig inte smal heller;)
Men det var ju vantat att alla skulle vara riktigt uppkladda, men jag var ju dar for jobb och hade varken tid eller ork att att fixa full-on sminkansikte och har.
Manly killen, Hayden Quinn vann sa jag intervjuade honom efter prisutdelningen. Har intervjuat honom innan och han var lika trevlig som alltid. Artikeln kan ni lasa har
Paparazzi
Jobbdagen var lugn idag, intervjuade en 51-arig kvinna som for nagra dagar sedan slog rekord som forsta kvinnan att springa genom Simpson Desert oknen har i Australien. 664km i tio dagar over 1350 sanddynor (en av dem var 40m hog) i ibland 45-gradig varme. Plus att oknen kryllar av dodliga ormar och dingoes.
Och det var for att samla in pengar till ett hospice i Manly som tar hand om barn med obotliga sjukdomar.
Inspirerande, eller hur? Det visar hur mycket man faktiskt kan gora om man bara tranar och vill. Och hur stark man maste vara mentalt for att klara av att springa langt. Hjarnan ger alltid upp fore benen, som de sager.
Lugnet kom till ett abrupt slut nar vi fick nys om att pojkbandet One Direction var i anrheten ochj surfade. Jag och en fotograf fick skynda ner och sedan var det stressigt att hinna skriva artiklen innan deadline. Sarskilt svart eftersom jag knappt hade nagon aning om vilka One Direction var, fick ge mig sjalv en snabbkurs med hjalp av Google! ;)
Las artikeln har
Intervju
Skrev haromdagen att jag skulle intervjua Rachel Anderson denna veckan.
Rachels make Kristian dog av cancer for nagra manader sedan, och forra veckan fick jag hans bok med ar utdrag fran hans blogg, Where The Light Gets In.
Laste ut boken i mandags efter att ha suttit och gratit over den pa farjan och taget till och fran jobbet. Mycket sorglig men samtidigt inspirerande bok.
Igar intervjuade jag Rachel och vara nara tararna nar vi pratade.
Har ar artikeln jag skrev
Where The Light Gets In
Igar fick jag Kristian och Rachel Andersons bok Days Like These pa posten fran HarperCollins.
Ska forsoka lasa ut den i helgen eftersom jag ska intervjua Rachel nasta vecka.
Rachels make Kristian dog av cancer for nagra manader sedan, och boken ar utdrag fran hans blogg, Where The Light Gets In.
For er som inte har sett det redan, kolla pa YouTube videorna nedan.
Den forsta ar fran nar Oprah direktsande sin show fran utanfor Opera huset, och Kristian och Rachel var tva av hennes gaster.
Den andra ar en video som Kristian (som jobbade som en TV editor) gjorde at sin fru efter att han fatt sin cancer diagnos. Hugh Jackman och Nya Zeelands statsminister John Kay ar med. Den blev en YouTube hit.
Sa ta nagra minuter och kolla in de har videorna (Obs: gratvarning!)
Celeb-spotting: Paris Hilton
En dag fylld med att skriva om en drog och kreditkorts stold-relaterad rattegang avslutades med en fluffig artikel om Paris Hilton
Mandag var det ja...
... och sa har ser bladet i jobbkalendern for idag ut. Slut pa plats sa jag fick borja anvanda Post-Its :S Skams lite over min kluddiga handstil, men men sa lange jag forstar vad det star sa... ;)
Men det har blir en bra jobbvecka tror jag! Varan court reporter ar pa semester i tva veckor sa jag ska ta over hans roll under den tiden. Sa kommer spendera mycket av min tid i rattshus och rapportera fran olika rattegangar vilket jag verkligen gillar!
100 Things
Intervjuade Sebastian Terry idag som har skrivit boken 100 Things: What's on Your List?
For att gora en lang historia kort sa dog en av hans vanner i 2004, nar Sebastian var 24. Hans vans dod fick honom att tanka over vad han egentligen ville gora med sitt liv.
Hitills hade han gjort allt enligt samhallets regler; haft en trygg uppvaxt med en bra familj, gatt klart grundskolan, pluggat vidare, rest och sparat pengar.
Men var inte lycklig.
Det har ar skrivet av honom:
Three years later though, after obtaining a degree and accumulating some $17,000 in student loans, I still felt no true calling. I was twenty-two years old and confused. On paper I’d accomplished all that society had encouraged me to do but in reality I remained lost. The overwhelming expectation that I become financially secure was still ringing loudly in my ears but by this stage I’d developed a curiosity that I couldn’t shake; why did financial security seem to take precedence over everything else?
My quick-fix solution was to travel and so I spent the next few years of my life drifting aimlessly overseas as I tried to search for an answer to one simple question: What do I want to do with my life? This though remained unanswered and so, by the time I’d completely run out of money at the age of twenty-four, somewhere in the middle of Canada I might add, I’d begun readying myself to return home to Australia in preparation for the inevitable next step of finding a career. I saw no other alternative.
One week before my flight home, I noticed what I thought was a mistake on my bank statement. They had swindled me out of $200! Naturally I got in touch with the bank to reclaim the last of my money but, within minutes of speaking to the gentleman at the other end of the line, learned that the only mistake was that of my own maths – I was not owed anything. Just as I was about to hang up the phone in embarrassment, the man added, ‘Sebastian, by the way, my computer is telling me that I can extend your credit card limit by $3500, on the spot. Does this interest you?’
It did, and within ten minutes of hanging up the phone, I had made plans to visit one more place before flying home. You see, I’d always wanted to go to Las Vegas and I saw this moment as possibly the last opportunity to do it before securing a proper job and, that old chestnut, financial stability.
It was on the eve of flying out that I heard the news about Chris.
Chris, or Detho, as everyone knew him, was a close friend of mine. We grew up together in high school. We played rugby together, rowed together and shared beers together. Detho was everyone’s best mate. He was a legend in his own right.
The phone call I received from a mutual friend back in Australia stopped me in my tracks; Detho had died overnight. He too was twenty-four years old. I fell silent on the phone. To be honest, I can’t recall what was said after that.
Logistically, I couldn’t get back in time for the funeral and as such was left in North America, feeling useless. All I could do was to think and before long I decided to start writing. I wrote down all my thoughts on pages and pages of scrap paper as a way of trying to make some sense of what had happened.
My parents of course attended the funeral back in Sydney. They, along with hundreds of others, had to stand outside the church, due to the sheer number of people grieving the loss.
Death sparks reflection, first of the deceased, and then of yourself. There were many questions in my head at that time but there was one in particular that I couldn’t look past: If Detho knew that that particular day was going to be his last, would he have changed anything? Would he have changed his last week, his last month or even his last year? Ultimately, given another chance, would Detho have changed the way he lived up to that point, full stop?
Although I could only guess, I think Detho’s answer would have been no; he wouldn’t have changed a thing. His life revolved around his friends, family and good times. He surrounded himself with the things he loved until his last day and as I saw it, he was happy because of it.
With this same question in mind, I pondered my own situation. Could I say the same thing? If I knew I was to die next year, next month, next week or even that very day, would I change anything? I thought about this long and hard, first considering everything I had done and then taking into account how I felt inside.
Unlike Detho, my answer was yes; I would change something.
This wasn’t just a question that disappeared from my consciousness after a moment’s thought. It stuck with me, and does to this day. With my affirmative answer came a realisation that there was a huge problem: I was not living as I wanted to; fundamentally, I wasn’t happy. I was furious with myself. Who would allow such a thing? The answer was me! I had never felt so angry. For the first time I had seen my own life with absolute clarity, and I realised I wasn’t who I wanted to be.
Immediately I began to question everything. Why was I not out there achieving all my true dreams and desires – the things that I wanted to do? In my eyes I had been wasting my life up to that point in an effort to walk a path of comfort, a path that society had dictated for me.
The next question was obvious as it was pivotal in my life: If given another chance, what would I do differently?
I fetched another piece of paper and again started to write.
Death puts things into perspective. We only have one life.
After scribbling frantically for a while, I put the pen back on the table and looked at what I’d written. It was a list of 100 things that I had always wanted to do, dreams and goals that would test me on all kinds of levels – physical, mental and emotional. As I peered down at the plethora of challenges before me, I was suddenly filled with possibility and excitement. I had even left room on the list for things I was yet to discover. I labelled these ‘TBA’.
Calmness soon replaced my anger as I grasped something just as important as the question itself: I was not dead, I was alive. I had a chance to make a change. With this realisation I immediately felt empowered, flooded with energy and a determination not to waste my life from that day on. There in front of me, on that piece of paper, was the key to my self-fulfilment. This was my chance to answer no, I wouldn’t change a thing.
The next day I flew to Vegas and three days later I married a stranger.
Although at face value, marrying a stranger was certainly an odd thing to do, it was the first time I remember feeling like I’d accomplished something of meaning. This sense of achievement was something I’d never felt before. It wasn’t so much the fact that it involved a stretch Hummer, wedding vows and a celebrity impersonator, but more so the underlying fact that for the first time in my life I’d simply achieved a goal that I’d identified as important to me. Although seemingly a bizarre goal to pursue in light of Detho’s passing, it was something I felt compelled to do because of it.
By sheer coincidence, Detho’s funeral occurred on the very same day as my Vegas wedding. I think this was a sign. It was at that moment I decided that I would complete my list.
Sebastian, 30 ar, haller fortfarande pa att bocka av alla saker pa sin lista (han har 45 saker kvar att gora).
See hans lista och las mer om honom har
Han vagrar ta emot donationer och sponsorships (en amerikansk miljonar erbjod en blank check dar han kunde skriva i vilket belopp han ville men han sa nej).
Istallet samlar han pengar till valgorenhets organisationen Camp Quality.
Hans liv har blivit varit uppmarksammat i media over hela varlden, och han jobbar numera som en speaker. Nar vi sags idag planerade han for fullt for att aka till USA och Hawaii for att prata med, och forhoppningsvis inspirera, publiker pa tusentals manniskor.
Hans hemsida 100things.com.au har massa anhangare som sjalva har satt egna mal, och forsoker hjalpa andra att uppna sina.
Jag ar van vid att vara den som fragar fragorna i mitt jobb, men nar jag traffade honom imorse fragade han, efter att vi gatt igeom vara artighetsfraser: `What would you do if money was not an issue?'
Det forsta jag kom att tanka pa var resa.
Men visst ar det en svar fraga? Vad skulle du gora om pengar inte var ett hinder?
Kelly Slater intervju
Tidningen vill att nagon ska jobba pa lordag for att intervjua Kelly Slater (face-to-face, inte over telefon).
Hade jag inte haft en mohippa som borjar tidigt pa eftermiddagen sa hade jag anmalt mig sjalv direkt!
What I do
Manly Beach
Botar mandags angesten med en promme utmed havet och paminner mig sjalv om hur harligt det har att jobba ett stenkast fran stranden.
Tyckte om att jobba bland hoghusen och kostymnissarna i North Sydney, men det har ar snappet battre.
Nar jobbet ar stressigare ar det skont att kunna lamna redaktionen for en snabb strand promme i solskenet bland alla turister. Drar ner stress-faktorn direkt.
iPhone bilder fran igar
Vad tycker ni?
Laste en artikel haromdagen om hur man borde kla sig till jobbet.
Det ar visst helt fel att visa tarna, eg. ha pa sig sandaler. Ooops! :)
Jag har ofta pa mig sandaler (fina sandaler saklart, inte flipflops eller liknande) till jobbet, sarskilt pa sommaren nar det ar upp till 35 grader ute.
Fragade Anna igar kvall vad hon tyckte och hon sa att hon skulle aldrig ha pa sig skor som visade tarna.
Hon jobbar som marknadsforare pa American Express och sa att casual dress ar nog mer tillatet for mig for att jag jobbar som journalist. Och det ar ju sant.
Mina kollegor har ofta pa sig sandaler, for att inte tala om fotograferna som ibland gar runt i t-shirt och shorts.
Hur har ni det pa era jobb? Och vad tycker ni om sandaler till jobbet - ar det ok?
Ga ner i vikt med choklad?
If you thought you had to cut out your daily chocolate hit to lose weight, think again. QUICKSLIM has come to the rescue with the launch of SLIMMIES, the first chocolate in Australia containing ingredients clinically proven assist in weight loss.
Designed to give your willpower a delicious boost, SLIMMIES chocolates help to curb the appetite naturally and reduce the fats absorbed by food, meaning you can treat yourself with chocolate and lose weight at the same time!
Hm. Det later alldeles for bra for att vara sant!
It's a tough job...
... but someone's gotta do it!
Redaktoren vill att jag ska gora en artikel om tvillingarna Stenmark fran Mosman (vars pappa for ovrigt havdar att de ar slakt med skidakaren Ingemar Stenmark) som pa bara nagra manader har byggt upp varsin modellkarriar i Europa.
Okej da! ;)
Nytt jobb!
Jag fick jobbet jag sokte!
Fran och med 6 februari kommer jag jobba som journalist pa The Manly Daily.
Tidningen ags av samma foretag som jag jobbar for nu, men det ar den enda dagstidningen vi har (tidningen jag jobbar pa nu, The Mosman Daily, kommer ut en gang i veckan).
Min editor-in-chief kom till kontoret igar for att prata om varfor jag ville ha jobbet, och om jag faktiskt insag hur tidigt jag skulle behova ga upp varje morgon for att ta mig dit! Jag kommer borja jobba kl. 8am installet for 9am och Manly ligger tva tag och en farjetripp fran Cronulla (cirka 2 timmars resvag).
Men det fixar sig. Jag ar van, har suttit pa taget mer an en timma var vag till jobbet de senaste 2.5 aren och i Sydney ar det (tyvarr) normalt.
Jag berattade for H igar och han sa:
H: `Kommer du fa mer pengar?'
Jag: `Ja, men jag vet inte hur mycket mer, och tagen och farjan kommer kosta dubbelt sa mycket jamfort med vad jag betalar nu.'
H: `Kommer du sluta tidigare for att du borjar kl 8am?'
J: `Det ar meningen att jag ska jobba 8 till 4, men de flesta jobbar over till minst 5 varenda dag. Plus att vi kommer ha deadlines fyra dagar i veckan istallet for en gang i veckan.'
H tystnar. `Varfor sokte du jobbet sa du?'
Jag: `For erfarenheten!"
Sa som sagt, it's not going to be easy.
Men jag har varit pa samma tidning i 2.5 ar och jag behover en ny utmaning.
Att ha jobbat pa en dagstidningn kommer gora stor skillnad pa CVn.
Det kommer vara kampigt att ga upp runt fem-tiden pa morgnonen, och jag kanske tyvarr kommer bli en av de irriterande manniskorna som ater frukost och sminkar sig pa taget ;P
Jag dromde mardrommar igar natt om att jag kom dit forsta dagen pa jobbet och inte klarade av det :S
Men men, det ska nog ga...!
Bild fran morgnonens joggingtur
Hypnos
Jag intervjuade en hypnosterapist, Judi igar.
Ar intresserad av hur hypnosterapi funkar men har aldrig testat det sjalv.
Judi sa att hon genom hypnos kan fa folk att bryta daliga vanor och monster genom att connecta med deras undermedvetna.
Hon havdar till exempel att hon genom hypnos kan fa personer som har kraftig overvikt pga. overatning att tro att de har haft ett magsacksband inopererat runt magsacken, och det far dem att ata mindre.
Hon sa aven att hypnos kan hjalpa mot allt ifran depression till daligt sjalvfortroende och fobier.
Jag fragade henne hur lang tid det tar att hypnositera en patient och hon sa `Vill du att jag ska visa pa dig?'
Hon bad mig blunda och sa at mig att ta nagra djupa andetag. Efter bara cirka 30 sekunder av andningsovningar sa hon `Jag kommer be dig oppna ogonen men du kommer inte kunna.''
Jag tankte for mig sjalv `visst, varfor skulle jag inte kunna det?'
Men nar hon sa `Open your eyes' sa gick det bara inte. Skumt.
Hon forklarade att hon sa at mitt undermedvetna att jag inte skulle kunna oppna ogonen, och det visar hur varat undermedvetna ar starkare an varat medvetande (som ville oppna ogonen).
Jag var medveten om allt men kande mig valdigt avslappnad och lugn.
Har nagon av er testat hypnos nagong gang? Vad tyckte ni om det?