tvivel
Ibland undrar jag om jag har fixat sa att jag har det basta av tva varldar, eller om jag bara har set myself up for ett liv av att alltid sakna.
Nar jag forst flyttade till Australien i 2006 var det ett aventyr, och jag tankte inte sa mycket pa framtiden.
Hade bara traffat H, min pojkvan, i nagra dagar och visste inte om det skulle bli nagot av det.
Men jag ville anda hit, for att jag var less pa Sverige och ville testa nagot nytt.
Pa ett satt ville jag nog ocksa bevisa for andra hemma att jag minsann kunde aka ivag till andra sidan jorden och klara mig sjalv.
Sjalvklart sa karade jag ner mig ordentligt och bestamde mig for att stanna.
Och jag har inte angrat det.
Men aren har flytit pa, nu har jag bott har i mer an fem ar, och har samlat pa mig manga handelser som jag missat hemma i Sverige som vager tungt i skuldkassan.
Studenter, fodelsen av en underbar systerdotter och kompisars bebisar, orakneliga fodelsedagar (och mina egna fodelsedagar dar familjen inte har varit dar), slaktingars brollop, julaftnar...
Och inte bara dem stora grejerna. Har ju missat tonvis av alla dem dar vardagshandelserna ocksa.
Det kanns skittrist.
Och nu nar man fyller 27 nasta manad och borjar funta pa giftermal och barn sa stiger paniken inom mig.
Ha barn har, pa andra sidan jorden? Och inte ha mamma och syskon nara?
Och nar man val har fatt barn sa ar det ju lite sent att tanka `shit, jag tror jag vill flytta hem'. Nar man har en pojkvan som knappt kan ett ord svenska.
Kanske ar jag bara i en nere-period nu for att jag inte har varit hemma pa snart ett ar.
Kommer aka hem i juli och vet att nar jag satter mig pa planet tillbaka till Sydney sa kommer tankarna snurra annu fortare i huvudet: har jag gjort ratt val?
Eller borde jag forsoka intala mig sjalv att jag har det basta av tva varldar: jag bor i ett (for det mesta) varmt land, jag jobbar med mitt dromjobb, och jag har hittat en kille som jag garna spenderar resten av mitt liv med. Sadana vaxer ju inte pa trad direkt.
Och varje ar sa aker jag hem och njuter till fullo av all den tiden jag har med familj och vanner hemma.
Och hade jag flyttat ifran Sydney sa hade jag saknat det fortvivlat, bade landet och alla vanner.
Men jag undrar om tvivlet om huruvida jag har gjort ratt val kommer sluta gnaga nagon gang. Eller bara bli varre ju langre tiden gar.
Hur kanner ni utlands-svenskar som laser?
Har ni planerat att stanna dar ni ar `for alltid'?
Nagon av er som bodde utomlands ett langt tag och sen flyttade hem igen, hur kandes/gick det?
Men du skaffar ju inte barn på andra sidan jorden, det är ju på din sida jorden så det måste ju vara på rätt sida?
Jag får exakt samma panik, inte för att det är så långt borta, utan för alla tryggheter som finns i Sverige som man inte har här! I dessa stunder tänker jag att det faktiskt finns hur många kvinnor som helst som klarar av det där med barn och familj här varje eviga dag. Varför skulle jag inte klara det? Trots $100 barnomsorg per dag, trots enbart 9 veckors betald maternity leave, trots i princip noll paternity leave, trots att man är ganska ensam, trots noll bidrag förutom baby bonus...
Hoppsan, det var ju positivt. Men jag menar att det som finns här är ju mer eller mindre livet, allt i Sverige är bara bonus, bonus som man uppskattar mer om man varit i en situation där man inte tar det för givet.
Du far inte glomma bort dig sjalv, hur mycket man vill vara med pa allt som hander i ens vanners liv sa maste man hitta en tillvaro som man trivs i sjalv. Aven om det innebar saknad, sa ar det ibland sa. Du ar din lyckas smed, men det ar klart att No (wo)man is an island. Vi behover varandra. Tvetydigt sa det flyger om det, men tvivel drabbas vi alla av min kara van! Alskar dig
Älskade Boel! Vill inte erkänna det men jag tror aldrig att du har ditt hem i Sverige igen. När din tid kommer för att skaffa barn är familjen ovärdelig, men du har en fin familj i Aus med. Harrys familj. Tror inte du hade trivts att bo i Sverige heller för den delen. Vi finns kvar bara ett mejl ifrån. Du får komma hem och stanna en lite längre period, så du känner att verkligen kan få tu man hand men din familj och inte bara jäkta runt för att hinna träffa alla. Saknar dig så otroligt mycket och det känns att du inte varit hemma nu på länge. HAde du inte gjort rätt val så hade du nog varit i Sverige vid det här laget. Du är numera inte svensk, och så lär det förbli. Men alltid fruktansvärt välkommen hem. Älskar dig.
Åh vad jag känner igen mig!!! Mår bra nu, men det går alltid i perioder! Tror man måste följa magkänslan i allt man gör, och jag tänker alltid som så att "man ångrar bara det man aldrig gjorde". Ditt liv är ditt och alla kan vi skapa en mall av vad som är normalt för oss. Om du vill snacka eller maila så hör gärna av dig på [email protected] så kan vi byta nummer! Kraaam
Vad träffande det du skriver är. Nu är ju jag hemma i Sverige och har min familj och mina vänner nära men jag och Simon har ju på vår agenda att återvända till Australien och tankarna och "ångesten" finns reda där. Tiden springer ju iväg och det där med familj känns inte allt för avlägset och då blir det ju ännu mer funderingar om hur det ska kännas.
Men jag är hellre i Australien med Simon än i Sverige utan honom. Svåra val men man får försöka se det positiva i det hela, vilket går...oftast! :)
Ja det är väl det värsta med att bo på andra sidan jorden, det är alltid något som saknas. Det gör alltid lite ont i hjärtat, någonting man missar eller saknar.. Men det är ju värt det, man familj och vänner kommer ju alltid att finnas där men drömkillen är ju inte så lätt att hitta precis som du säger..
