Blog award
Fick ett blog award av Anydaynow (tackar och bockar) som innebar att man fyller i en lista och sedan skickar vidare, med en bonusfraga, till fem andra bloggare.
1. VARFÖR BÖRJADE DU BLOGGA?
Jag borjade blogga i slutet pa forra aret av tre anledningar:
for att familjen och vannerna hemma skulle ha lite mer koll pa mig,
for att det skulle vara lite av en dagbok for mig,
och for att jag ville skriva mer pa svenska.
Nu, nastan ett ar senare, har jag `lart kanna' massa andra roliga bloggare, tva eller tre som jag faktiskt har traffat pa riktigt har i Sydney, och han fina lasare fran hela varlden. Angrar inte for en sekund att jag borjade blogga!
2. VILKA BLOGGAR FÖLJER DU?
Foljer ratt manga bloggar och borde fixa en blogglista men har inte orkat... forutom vanners bloggar tycker jag om att lasa om andra svenskar som bor utomlands.
3. FAVORITFÄRG?
Alltsa det beror ju helt pa... har borjart tycka valdigt mycket om orange nar det galler klader, och gront.
Gillar lite rott nar det galler inredning. Men maste jag valja en farg far det bog bli blatt, for att det far mig att tanka pa himlen och havet.
4. FAVORITFILM?
Crash, for att manuset ar sa, sa bra skrivet!
5. VILKA LÄNDER DRÖMMER DU OM ATT BESÖKA?
Min drom ar att ga pa safari i Afrika, och besoka Antarktika.
Vill aven till USA, mest till New York for att shoppa.
Italien for att ata god pizza och glass.
Papua Nya guinea for att dyka.
Sydamerika ar ocksa ett dromresemal och jag sitter pa planet dit imorgon!
BONUSFRAGA: Vad saknar ni allra mest med Sverige, och vad skulle vara allra svårast att lämna om ni flyttade från Australien?
Vad skulle vara allra svarast att lamna... Mitt liv?
Under de senaste sex aren har jag ju byggt upp en helt ny bekantskapskrets med fina vanner, paborjat en karriar och traffat en kille.
Om jag hade flyttat hem av nagon anledning skulle jag saklart ha min familj coh mina vanner hemma, men livet har hade ju gatt forlorat och det hade varit riktigt jobbigt.
Som det ar nu kanns det lite som om jag har the best of two worlds nar jag kan aka hem en gang om aret, aven om henmlangtan trycker pa ibland.
Jag vet att det har tjatet med vadret kanske later ytligt men jag hade saknat solen och varmen enormt.
Jag saknar aven hosten och vintern och snon i Sverige, men det hade nog kants tungt att vara hemma under en lang, kall vinter.
Fast vi har kyla och regn har sa blir det inte lika morkt som hemma.
Jag hade saknat livsstilen, att bo vid havet. Far paminna mig sjalv ibland att det ar vardagslyx med rage nar man kan promenera ner till stranden hemifran och ligga i solen pa helgerna, flera manader om aret.
Skickar vidare den har listan till fem av mina favoritbloggar: Emmy, Christina, Nadja, Helena och Mia.
och min bonusfraga ar: DROM FRITT; HUR KOMMER DITT LIV SE UT OM TIO AR?
Jag tycker mycket om Paul Haggis fast jag har inte sett just Crash. Must do. Däremot tycker jag Bond fick världens uppsving med honom och In the valley of Elah och The next three days är jättebra!
Gud, det finns så många ställen kvar att se. Jag har drömt om att upptäcka Afrika i många år. Skulle gärna åka med de berömda rosa bussarna, verkar hur roligt som helst. Dessutom tror jag det är lite trixigare att resa ensam, finns fortfarande en del oroligheter och när människor lider av en enorm fattigdom går man kanske inte helt säker som turist (förståeligt nog)
Det här med att sakna, att ha en fot i två olika länder. Åh, det är svårt. Så svårt. Det måste vi prata mer om en dag. Det låter kanske konstigt men jag upplever att min "hemlängtan" blivit värre med åren. Den har inte riktigt funnits innan men ja jag vet inte om det är åldern men det känns svårare och svårare att inte ha familj och barndomsvänner nära. Jag kan bli riktigt ledsen av bara tanken att mina "bästisar" ska föda barn och de ska växa upp utan att jag är i närheten och att de inte heller får se mina barn på nära håll. Sen, har jag fortfarande drömmar utomlands att uppfylla och nu är jag nästan lite rädd att ge mig av Boel just för att i den här åldern känns det som en "risk" att man träffar någon och då stannar man kanske. Fast det är ändå så jag alltid tänkt mitt liv ska bli, har aldrig tänkt att det skulle bli här i Sverige. Så huh, det är tudelad känsla det där. Vilken frihet att man är så anpassningsbar, äventyrslusten men samtidigt så smärtsamt. Antar att vi nomader alltid är dömda att sakna någon. För nu väl i Sverige saknar jag istället de människor jag lämnat på andra platser, jag saknar Londons lukter och livsrytmen i Montpellier. Som sagt, man är dömd att sakna. På ett sätt eller ett annat. Hmm, vet inte om du vet vad jag menar men så är det lite för mig.
Har du förresten läst Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger"? Boken är jättebra men det är framförallt epilogen som rörde mig till tårar. Linda har bott lite överallt men har de senaste 15 åren bott i Nya Zeeland och hon skriver så vackert så det gör ont om att ha en mamma i Sthlm, en son i London och sitt eget hem på NZ. Och om det där konstiga när man kommer hem till Sverige och det är hemma men ändå inte, och om hur man börjar säga "åka hem" när man ska tillbaks till NZ och hur splittrad ens identitet blir, på både bra och dåliga sätt. Gud, gå till bibblan bara för att få läsa den epilogen.
Vet du, jag är så tokigt glad att du hittade mig! :)
Kram
Vad bra skrivet av er båda just angående det här med att längta och sakna...kommer man någonsin bli fri från det? Jag lever ju lite av ett "tvärtomliv" från dig Boel, jag bodde i Sydney med en nyazeeländsk kille, hund och hus och trivdes som fisken i vattnet. Hamnade dock tillbaks i Sverige igen, vilket jag definitivt trodde var tillfälligt, jag skulle ju tillbaks till mitt älskade Sydney eller mitt lika älskade London, men bor nu i Göteborg, bostadsrätt i förort, nygift med en svensk kille och första bebben på väg och undrar vad som hände?!! Jag som aldrig skulle bo i Sverige, som älskar språk, resor och människor, som skulle leva med en aussie eller kiwi med deras härliga dialekter! Jag älskar mitt Svenssonliv det är inte det, underbart att ha gamla vänner och familjen nära. Gick runt i ett mörkt regnruskigt Gbg igår och kände att ja, nu är den här stan nästan som mysigast. Men längtan, längtan ut i världen, den finns alltid. Reser mycket både i jobbet, med man och med vänner, men just att vara hemmastadd utomlands, det saknar jag. Att gå ner till stranden i Brighton (Sydneyförort) med hunden och bara hänga, när folk hasade runt i slask hemma i Sverige, alla härliga människor, upplevelser,mentaliteten, mat - ja you name it! Jag saknar hela tiden, samtidigt som jag är sååå nöjd här! Kan faktiskt sakna framförallt Sydney så att det gör ont! Hälsade på i julas och grinade när jag flög över "min strand" och operahuset...det är ju hemma, men det är Gbg också...Flyttar jag ner vet jag ju vad jag kommer att sakna här...så jag tror aldrig jag kommer att leva utan längtan...och tack och lov måste jag inte välja bort något, jag kan ju alltid ta med man och barn och jobba några år i Sydney och London om andan faller på. Men tänk bara vad lätt det hade varit om man hade ETT ställe där ALLT fanns, vissa känner ju så för t ex Borås ;-) och det kan jag avundas lite ibland, samtidigt som jag inte vill vara utan det jag har....Ja ja, det var ett långt bladdrigt inlägg och min längtan och mina tankar, men visst är det svårt, så svårt att sakna. Det var en konstig upplevelse att se mitt kiwi ex gifta sig i vintras(somras) i Sydneys hamn, samt få sin första dotter, det kunde ju ha varit jag! Samtidigt så skulle jag inte byta för allt smör i Småland med det jag har! Kram på er nomader :-)
